Fantasi

“High definition-informationen lämnar ingenting odefinierat. Medan fantasin huserar i ett odefinierat rum. Information och fantasi är motsatta krafter.”

“Hypervisibiliteten går hand i hand med nedmonteringen av trösklar och gränser. Den är transparenssamhällets telos. Transparent blir rummet när det slätas ut och plattas till. Trösklar och övergångar är det hemlighetsfullas och det gåtfullas zoner, där den atopiskt andre börjar. Med gränserna och trösklarna försvinner också fantasierna om den andre. Utan trösklarnas negativitet, utan tröskelerfarenheterna förtvinar fantasin. Såväl konsten som litteraturens kris, till den andres försvinnande, det vill säga eros agoni.”

-Byung-Chul Han

Singapore

Ankomsten. Singapores flygplats är stor. Känns lite av ett nav i Asien dit folk byter flyg för att resa vidare någon annanstans. Man märkte tidigt om landets förbud av olika ting. Det är ett mycket strängt land när det kommer till lagar. Att ha med sig snus in i landet har varit förbjudet sedan ett halvår tillbaka ungefär. Det är grava böter på att ha med sig tuggummi in i landet som också är förbjudet. Blir man påkommen med tuggummi i landet väntar böter mellan $500-1000 amerikanska dollar. Återfallsförbrytare kan dömas till att betala $2.000. Det enda undantaget är sluta röka-tuggummin som får säljas på apotek sedan 2004. De ägare av apotek som då inte lämnar in rätt uppgifter kan dömas till fängelse i två år. Det är ett hårt land. Det är dödsstraff på innehav av narkotika, i ganska små mängder. Så har någon planterat det i ens väska när man tagit sig in i landet kan man ligga riktigt illa till. Liknande straffbar verksamhet omfattar att spotta på gatan och inte spola i offentliga toaletter.

Taxiresan till stan. Taxiresan in till stan gick smidigt. Det är inget stort land – tvät om Asiens minsta. Så det tog kanske 15 minuter att komma in till vårt hotell. I taxibilen fanns mängder med skyltar om förbud, vad man inte fick göra. Man fick inte prata högt. Man fick inte släppa sig. Man fick inte ha med getter i taxin. Att bryta mot detta kunde resultera i saftiga böter.

Singapore ligger nära ekvatorn så det är ett tropiskt fuktigt klimat. Under tiden vi var där var det mest molnigt. Detta uppskattades i och med att denna resan till största del handlade om att upptäcka en stad snarare än strand och sol. Singapore är en gammal engelsk koloni, på så vis är engelska standard i landet. Alla pratar detta så det är inte svårt att göra sig förstådd. Det är också en vid bredd när det kommer till kultur. Det finns folk från hela världen i Singapore. Priserna påminner många gånger om det i Stockholm, fast så klart lägre. Boendekostnader ligger väldigt likt Sveriges, däremot är det billigt att äta.

Chinatown, första intryck. När vi med taxin precis anlänt till vårt hotell i Chinatown fick jag en känsla av att vara avsides stan men ändå inte. Det låg mycket centralt i Singapore, det var moderna kvarter men inte alls samma känsla som i Stockholm – än om renare gator. Mycket mer livfullt och folk verkade vara mer aktiva utomhus och göra saker tillsammans. Hotellrummet vi fick först var utan fönster på första våning. Vi hade glömt att fråga om ett rum med fönster i receptionen så vi fick gå tillbaka och be om att byta rum, till ett med fönster som vi fick. Där kom vi att stanna i ca en vecka. Även om det var fönster till rummet var det knappt så man kan kalla det så. Man såg inte ut ändå för de var så smala och satt långt upp på väggen. Men ljus släppte de in i alla fall, på ett psykologiskt plan gjorde de förmodligen underverk. Rummet var väldigt litet. Det var i princip två sängar och ett väldigt litet badrum. Det är dyrt att bo i Singapore, det märktes här i emfatisk bemärkelse.

Maten. När det kommer till maten är detta ett själ till att åka hit igen. Helt fantastisk med sin blandning av alla kulturer som Singapore är. Till skillnad från att bo är det billigt att äta. Det fanns vissa små centrumnoder där försäljare likt food trucks fast i fasta byggnader stod och sålde mat billigt. Ett av alla ställen hette Telok Ayer Market. Priserna började på 3 dollar – vilket är runt 18 kronor – och kunde gå upp till 10-12 dollar. Här åt vi många gånger och flera ställen serverade riktigt fin mat.
Singapore har ett renlighetsmärkning för restauranger i landet. Alla restauranger tas det stickprov på där staten avgör hur ren den är på en skala A-D. A är renast och D smutsigast. Denna märkning måste synas tydligt i restaurangen för besökaren om restaurangen skall få bedrivas. Mycket bra med ett sådant system. Jag såg bara A- och B-restauranger under min resa. På Sådana centrum av matförsäljning var nästan alla alltid rankade B.
Vi åt mycket indiskt under resan. Och en rätt jag tycker om speciellt mycket var Channa Battura som är en masala blandning men ett bröd som sväller upp likt en ballong och påminner om nan-bröd.

Vegetariska utbudet. Det vegetariska utbudet blev vi varnade av innan vi åkte av en vän som bott där för att det kunde vara skralt, eller ett problem. Det stämmer till viss del, alla säljer inte vegetariskt men det var heller inte svårt att hitta. På ställen likt Telok Ayer Market fanns det alltid några stycken minst som hade vegetariskt. Handlade det om en indisk var det i princip alltid mer regel än undantag. Med Google och wifi – som finns gratis så gott som överallt – var det också mycket lätt att hitta vegetariska ställen av hög rang.

Tunnelbanan. Vi upptäckte tunnelbanan ganska sent och hade mest promenerat runt innan vi gav oss på ett försök. Och så lätt det var! Man kunde välja på en karta vart man ville åka och betala för sin biljett med kontanter. En resa kostade nästan alltid 1,5 dollar – dvs. runt 9 kronor. Som mest kostade en biljett ca 2,5 dollar och då kunde man i princip korsa landet med tunnelbanetåget.

Little india. Vi hade bestämt en träff med två personer som bodde i Singapore och jobbade inom ekonomisektorn. VI utbytte informationer med varandra och fick reda på många bra tips man kunde göra i Singapore. Detta skedde på ett hippt café i Little India. När vi var klara, när den kalla cacoa-drycken och godaste avocadomackan jag någonsin ätit var förtärd, började vi promenera in om Little Indias centrumpunkt. Det var söndag och så fruktansvärt mycket folk det var. Oerhört stor kontrast från övriga stan. Det var bara indier på gatorna, överallt, och 95 % män. I dessa kvarteren hittade jag en kompass i en 60-årig farbrors butik. Han var helt musiktokig och visade oss mängder med klipp på sin smartphone med varierande inslag. Han menade att music is life, it makes you happy och var på riktigt bra humör. Vi gav han lite tips som han direkt skickade vidare till sin släkting i Kanada.

Batam och planerna. Under träffen med Singaporefolket i Little India frågade vi också om en idé vi hade haft, om att åka över med båt till Batam. Batam är en ö i Indonesien som ligger kanske en timme bort med båt från Singapore. Vi hade pratat om att göra detta redan innan resan och jag hade tagit med mig överblivna indonesiska pengar från resan till Bali 2015. Men vi blev avrådda att göra detta. De ansåg att det var ett ganska slitet ställe, och stranden var dålig. Vi skrotade då våra planer att göra detta.

Konstmuséer. Vi var förbi lite olika konst- och design-muséer i staden. Singapore museum of art var något vi var förbi, men hade inte möjlighet att kolla eftersom de byggde om för en ny utställning. Singapore Art Gallery var en annan, en mycket stor byggnad med flera utställningar. Bland annat mycket japanskt fanns här, och även modern konst. Red Dot Design Museum var och ett ställe vi var förbi, lite av en knutpunkt för design i Asien. Här fanns det mycket prylar som fått designutmärkelser av det ärofyllda Red Dot-priset. Det kunde vara grafisk design, lampor, stolar, avgassystem, mobiltelefoner, miljöprodukter i publika miljöer m.m. ArtScience Museum var också något vi var förbi men kom lite för sent så vi inte hann med att titta på så mycket. Byggnaden var för övrigt ett fantastiskt exempel på modern arkitektur – som så mycket annat i staden.

Gardens by the Bay. Detta var en annan känd punkt man inte fick missa i staden. Ett stort grönområde nära kusten och precis intill stadens mittpunkt. Här finns bland annat världens största inomhusväxthus och en park med stora trädliknande skulpturer som lyser upp tillvaron vackert i parken. Dessutom är det varje dag mellan 20-21 en konsert med träden, en slags ljusshow med musik.
Jag råkade göra ett fatalt misstag i denna parken, men som tur var blev jag inte påkommen av någon vakt. När solen började gå ner fick jag ett myggbett Och eftersom jag inte ville riskera att åka på Zika med fler myggbett sökte jag med ljus och lykta efter myggmedel – något jag fick låna av min resekamrat. När jag i princip täckt hela kroppen behövde jag lite i ansiktet också tänkte jag och råkade få myggmedel i munnen. Reaktionsartat började jag spotta ut myggmedlet så jag inte skulle få det i kroppen. Det tog inte många sekunder innan jag insåg vilket lagbrott jag brutit mot, och det hade kunnat innebära 6-7.000 kr i böter om jag blivit påkommen. Men som tur var klarade jag mig denna gången.

Sentosa. Bland det sista v gjorde var att besöka Sentosa. Här ligger bland annat Universal Studios, det finns ett stort nöjesfält och många stränder att hänga på. Vi tog ett sky train från fastlandet dit till stranden och hängde där ett tag. Det gick att bada med utsikt av alla båtar som var på väg in i hamnen som är en av världens fem mest aktiva hamnar. Det kostade runt 30-40 kronor tur och retur med skytrain-fordonet och det var skönt att känna lite tropisk känsla någon gång under resan. Vi hade tänkt att vi skulle vara på stranden och chilla mycket mer under resan än vi gjorde – men att upptäcka staden och äta gott blev vårt fokus istället.

 

Ho Chi Minh

Ho Chi Minh City, eller Saigon som det hette innan Nordvietnam vann kriget och döpte om staden efter sin ledare, är en stad full av rörelse. Och inte minst mopederna, i emfatisk bemärkelse.

Vi anlände till staden i en buss från Vung Tau. Det var en lyxbuss för att vara i Vietnam, med god komfort och bra luftkonditionering. Den hade plats för 6-7 resenärer i breda fåtöljer. Resan på 12 mil och ca 1,5-2 timmar kostade ungefär 55 kr.

Första reaktionen var att vi ville ut och utforska i staden. Det är mycket mer liv i staden med runt 8-9 miljoner invånare. Staden domineras av mopeder. Mopeder överallt. Familjer om 4 personer färdas på en scootermoped – precis de som vi har här hemma i Sverige. Folk fraktar varor på mopeder. Det verkar inte finnas något slut i kreativiteten här hos befolkningen, i vad man kan göra med en moped.

Det var väldigt varmt här. Luften var något torrare än i Singapore och värmen 3-5 grader varmare. Sista dagen vi var där visade väderprognosen 35 grader, vilket skulle vara bland de varmaste dagarna under året där. Det kändes också av, vi svettades mer än i Singapore. Men jag gillade det. Jag har lätt att anpassa mig efter klimat och föredrar mer ett fuktigt klimat framför ett torrt.

Jag fick med mig några skor hem. Det är mycket kopior som säljs i Vietnam – där de också har sina fabriker. Jag hittade två par sneakers som jag betalade mellan 180-320 kr för. Eftersom vi inte stannade där i så många dagar fanns det inte tid för att hitta bättre priser – vilket med största säkerhet hade gått att göra. Men tycker ändå det blev värt med en årsförbrukning av skor för den summan.

Maten var bra här också – precis som i Vung Tau. Vi åt bl.a. på ett ställe som hette Babas Kitchen. En välbesökt indisk restaurang som helt klart levererade.

Försäljarna var dock mer påstridiga i denna staden jämfört med Vung Tau. Jag hade inte haft möjlighet att lära mig några ord på vietnamesiska så jag antog att de blev extra påstridiga om man talade engelska. Hade man sagt ifrån på vietnamesiska hade de förmodligen gett upp direkt.

Det verkade vara många européer m.m. som backpackade i Vietnam. Reaktionen när man mötte dem var oftast att man inte låtsades om varandra. Européer som stöter på varandra vi helst inte veta av varandra.

Väl på väg hem åkte vi med en taxichaufför som sa att han var trött. Han menade att han brukade jobba 20-24 timmar per dygn. Han hade såklart en moped, en Honda. På instrumentpanelen hade han lagt sin telefon så den skymde hastighetsvisaren. På den spelade han något spel som han verkade vara beroende av. En ganska galen kombo. Men vi kom till flygplatsen helskinnade.

Vung Tau

Min första tanke med Vung Tau i Vietnam var att det skulle vara mycket av en semesterort som var modern och lite i europeisk tappning – efter att han läst resensioner om detta på internet. Men jag hade fel, och blev inte heller besviken. Det var mycket mer annorlunda än jag hade tänkt. Speciellt i att se hur folk levde. Så ociviliserat. Men också i hur enkla medel folk kunde leva med.

Vi anlände till ett hotell som hette Petroleum Hotel. När jag bokade detta hade jag ingen aning om dess historia eller vad det var. Ett schyst hotell med fyra stjärnor och pool var min bild av det. Kanske antydde namnet på en rik mexikan som hade grundat detta också, men det var enbart spekulationer.

Vietnam har slagits för sin olja tidigare. Både Frankrike och USA har varit inne och försökt ta över landet med dess tillgångar. När Vietnam slutligen gick ur som segrare var Rysslands Sovjet med som delfinansiärer eller delägare av oljeproduktionen. Det startades hotell, taxibolag, bank mm. kopplat till oljan. Petro Hotel var en del av det.

Vi hittade många bra vegetariska ställen här och maten var minst sagt prisvärd. På det billigaste stället betalade jag 6 kronor för en stor komplett lunch och 6 kronor för en öl till. Det är bra priser. Vi åt även på ett ställe där de hade sina klassiska vietnamesiska pannkakor. Vi fick hjälp i början med hur man skulle rulla dem m.m. Intressant måltid. Indisk mat som det även fanns ett brett utbud av i Singapore höll hög kvalitet här. Shai Paneer hette en rätt jag uppskattade extra mycket.

En fotorundor satte sina spår. Vi gick mitt på dagen in på en marknad i centrala Vung Tau. Ljuset sipprade in väldigt fint på många ställen genom plåt och plasttaket. Det luktade speciellt, sådär mänskligt det gör på många ställen i asien där hygienen är mindre prioriterad. Det sprang mängder med råttor på golvet, tvärs mellan båsen där de sålde sina varor. Försäljarna satt högt upp från marken och eller vilade i upphängda hängmattor. Varken jag eller min resekamrat sa att vi kunde tänka oss att köpa något där. Det här var bland de mest kontrastfyllda miljöer jag besökt under hela mitt liv jämfört med hur vi lever i Sverige. Men stämningen var på topp. De städade sina områden, småprata de med varandra och verkade trivas. De verkade trivas bättre med sina liv och må bättre än vad vi gör här i Sverige. Materiell rikedom är förmodligen inte allt här i livet – snarare motsatsen. Det gör oss deprimerade.

Tiden

Fritiden börjar där arbetet upphör helt. Fritidens tid är en annan tid. Det nyliberala prestationsimperativet förvandlar tiden till arbetstid. Det totaliserar arbetstiden. Pausen är bara en fas i arbetstiden. På så vis tar vi med arbetet inte bara på semestern, utan också i sömnen. Det är därför som vi sover så dåligt idag. De utmattade prestationssubjekten somnar så som benet somnar. Också avkopplingen är så att säga bara ett modus av arbetet, eftersom den syftar till arbetskraftens regeneration. Återhämtningen är inte arbetets motsats, utan dess produkt. Inte heller den så kallade Slow Movement kan generera en annan tid. Den är också en konsekvens, en reaktion på den accelererande arbetstiden. Den gör bara arbetstiden långsammare, i stället för att förvandla den till en annan tid.

I dag är vi visserligen fria från industrialismens maskiner, som förslavade och exploaterade oss, men de digitala apparaterna skapar ett nytt tvång, ett nytt slaveri. De exploaterar oss ännu effektivare, eftersom de genom sin mobilitet förvandlar varje plats till arbetsplats och varje tid till arbetstid. Mobilernas frihet slår över i det fatala tvånget att arbeta överallt. I maskinåldern var arbetet avgränsat från icke-arbetet redan tack vare maskinernas immobilitet. Arbetsplatsen, som man särskilt måste bege sig till, var tydligt åtskild från ickearbetets rum. I dag är denna åtskillnad upphävd i många yrken. Den digitala apparaten gör själva arbetet mobilt. Var och en bär med sig arbetsplatsen som ett arbetsläger. På så vis kan vi inte längre undkomma arbetet.

Från smartphonarna, som lovar mer frihet, utgår ett fatalt tvång, nämligen tvånget till kommunikation. Numera har man ett nästan fanatiskt, tvångsmässigt förhållande till den digitala apparaten. Också här slår friheten över i tvång. De sociala nätverken förstärker detta tvång till kommunikation. I grunden följer det kapitalets logik. Mer kommunikation betyder mer kapital. Den accelererande cirkulationen av kommunikation och information leder till accelererande cirkulation av kapital.

Byung-Chul Han 2013

Sista prisen

Efter ungefär fem år bestämde jag mig för att sluta med snuset. Det sista året hade det varit mestadels varit ett bruk för att hålla borta abstinensen snarare än för att nå kickar eller positiva effekter. Absolut mest använde jag det för att hålla munnen/saliven i mer basisk kultur, detta för att min dåliga saliv ska ha ett bättre försvar mot angripare.

Visst känner man av nikotinet hela tiden och det har ju sina effekter, men känns som det inte är lika värt som det tidigare var. Sedan är det frätningen under överläpparna. Det är inte särskilt djupt för jag inte varit någon form av storsnusare. Men känslan av att ständigt vara öm där under är lite bekymmersamt. Man har också ständigt känslan av att man är “bränd” där snusen har legat. Det tar flera dygn, kanske en vecka, för underläpparna att läka verkar det som.

Luktsinnet och smaken är också något som avtagit med tiden. Jag tycker t.ex.att snuset inte luktar lika gott och detaljerat som när jag inte snusade. Slutar jag tror jag dessa sinnen kommer tillbaka och blir mer effektiva. Totalt sett så snittade jag nog på ca 7 st portionssnus per dag under denna tiden. Gick man ut på puben blev det större antal och blev man sjuk blev det färre. Jag höll mig på denna nivån och ökade aldrig dosen heller. I början låg jag på endast tre om dagen.

Dag 1.
Tog sista prisen runt 14-tiden på en fredag. Nikotin har en halveringstid på bara några timmar så det var nog värst de första timmarna när suget började komma. Min syn gulnar aningen och jag blir väldigt sugen på något att ersätta detta med. I mitt fall fick det bli nötter. Förutom synen var jag också småvirrig hela kvällen, men i det stora hela inte så farligt. Var inte på dåligt humör eller så.

Dag 2.
Sov helt okej denna natten, förutom att jag vaknade upp några gånger för att dricka vatten och gick upp redan runt kl. 8 på lördagsmorgonen. För övrigt ganska likt dag 1 fast en huvudvärk och ett illamående börjar kännas av påtagligt. Känner att blodcirkulationen börjar komma igång i händer och fötter igen. De är mycket varmare än vad de brukar vara.

Dag 3.
Känns ungefär som gårdagen. Men jag vaknar upp tidigare och är mer alert på morgonen, mer energi på något vis. Annars som de andra dagarna: lite yrselkänsla, lite frossa, lite varm, lite pirrandes inne i kroppen precis som när försvaret kickar igång för att stänga ute en infektion.

Dag 4.
Ungefär som gårdagen. Fast mycket mer psykologiskt är fysiskt. Tänkte ganska mycket på snus under dagen och saknade det vid vissa tillfällen.

Dag 5.
Lättade ganska mycket på det fysiska idag, inte lika starkt som de första dygnen.

Dag 6.
Denna dagen avtog faktiskt det fysiska ganska markant. Känns som kroppen har vant sig vid tillvaron utan nikotin nu och det känns ganska “normalt”.

Dag 15.
Blev ett ganska stort hopp nu, nio dagar. Men under denna tiden har det varit ganska liknande dag 6. Känner inget fysiskt alls utan bara psykologiska saker ibland, som att någonting saknas efter maten t.ex.
Det som varit värst är dock sömnen. Under hela vecka två när jag gick och la mig slutade det alltid med att jag vaknar upp klarvaken en timma efteråt och går sedan in i någon slags vaken dvala resten av natten. Jag kanske har snittat på 4 timmars sömn/natt under nu senaste tiden. Tex. inte likt mig att gå upp klockan sju en lördag när man somnat 01.30. Har läst om detta och det är en vanlig bieffekt av nikotin. Man får suget i sömnen av det uppiggande nikotinet och kroppen blir då rubbad, det kan hålla i sig länge. Hoppas dock inte detta håller i sig allt för länge för länge på mig.

Dag 30.
Så gott som borta nu. Har fortfarande det mentala suget kvar men det är inte så farligt. Sover fortfarande oroligt men det är bättre än tidigare. Känns som det värsta är över nu. Tandköttet är finare än någonsin också. Dock får man tänka på att sköta sin munhygien lite extra nu när inte snuset hjälper till att hålla borta karies m.m. Men man borstar ju tänderna så det är egentligen inget problem.

Dag 65.
Nu är suget borta – både fysiskt och psykiskt. Sömnen verkar vara återställd, sover som jag ska. Tänker inte på det heller särskilt mycket, kan gå en vecka utan att jag har tänkt på snus. Dock har en last en annan. Har sedan jag slutade ätit mycket mer nötter än jag brukar. Så pga. detta har mina levnadskostnader blivit något högre sedan efter jag slutade snusa. Just nu tar jag inga “droger” som skärper upp för en tid – som nikotin, koffein, socker eller liknande – så jag har en väldigt jämn tillvaro och känner att jag mår bra i kroppen.

Dag 180.
Nu har det gått ett halvår sedan jag slutade. Och jag har inte längre något sug. Nötter och liknande äter jag än i dag men har inte samma sug som jag hade tidigare. Det där med nötter höll i sig ganska länge, men kan inte säga att jag jag samma intensitet på den fronten längre som det var de första månaderna.

Tobak är extremt beroendeframkallande och det är lätt att trilla dit. Skulle jag ta en snus en kväll skulle det vara ganska stor sannolikhet för mig att återupprepa detta en annan kväll, för att sedan kanske börja festsnusa och till sist börja igen. Det räcker med en enda för att det psykologiska suget ska komma tillbaka och ligga där i flera veckor, kanske en månad. Snus är inte alls lika farligt som cigaretter om man jämför vad som händer med lungor m.m., men minst lika beroendeframkallande – om inte värre. Så mitt framtida råd ang. det här är att försöka hålla sig borta så gott det går. Det är ju inte så att det behöver vara en ekonomisk påfrestning – det handlar snarare om det mentala och hur man hanterar sin rastlöshet.

Äntligen ny telefon

Jag led nog i två år med att ständigt gå runt med världens sämsta kamera i fickan. Segheten är något av det värsta jag upplevt mot slutet dessutom – efter en update.

Efter dyra år i tjänst får min HTC One gå i pension. Detta med gott samvete. Den har tappats i kullersten och få utstå allt möjligt våld. Men den har överlevt, och allt har trots allt fungerat.

Den nya blev en OnePlus t3. Det är en kinesisk startup och de som gör de snabbaste Androidtelefonerna just nu.

Den är ungefär lika stor som en Iphone Plus, och lika snabb som en Iphone 7. Hittills gillar jag den skarpt.