Jag läser om en filosof som levde runt 400 e.kr. som hette Augustinus. Han skrev bland annat om tiden, och var en av de filosofer som var bland de första att verkligen börja tänka kring tidsbegreppet på allvar.

Ett moment han skriver om handlar om tid vi kallar lång tid. Ibland kan vi känna att en förmiddag kommer ta lång tid att genomföra, att tiden kommer passera långsamt. Att sekunderna kommer ticka på en åt gången, med vår fulla närvaro.

Var är alltså den tid som vi kallar lång? Tillhör den framtiden? Men vi säger egentligen inte, att framtiden är lång, emedan den ännu inte är någonting som kan vara långt, utan vi säger: ”den kommer att bli lång”. När kommer den att bli lång? Så länge tiden ännu är framtid, är den inte lång, emedan det som är långt då ännu inte existerar. Man skulle då kunna tänka sig att tiden blir lång, när den övergår från framtiden som inte existerar och blir existerande nutid. Som existerande kan den då ges egenskapen lång. Men denna utväg är stängd, ty vi har genom det föregående konstaterat att nutid inte kan vara lång.

– Ur Bekännelser, Augustinus, ca 400 e.kr.

Av det här att döma skulle man kunna säga att det mest sitter i vårt psyke om tiden är lång eller inte. När vi antar att något i framtiden kommer att bli långt syftar det förmodligen på att vi rent psykologiskt inte kommer att se fram emot den kanske kommande arbetsbördan.

Med andra ord; känns det som att en tid kommer vara lång kan det vara ett tungt arbete som väntar som kanske inte alltid är fun and games.

För att det enda som existerar är ju faktiskt nuet. Dåtid är förfluten tid som endast finns i vårt minne. Framtid är förhoppningar.