“Ty att vara rädd för döden, mina herrar, är ingenting annat än att tro sig vara vis utan att vara det. Det är att tro sig veta det man ej vet. Ingen vet nämligen om ej döden är det högsta goda för människan, men de flesta fruktar den, som om de visste att det var det värsta onda. Och är ej just detta en sådan klandervärd okunnighet, att tro sig veta vad man ej vet? Jag skiljer mig härigenom från vanligt folk; och om jag är visare än någon annan på en enda punkt, så skulle det vara just detta, att då jag ej tror vet riktigt besked om förhållandena i dödsriket, tror jag ej heller att jag vet det. Men jag vet däremot att det är skadligt och skamligt att göra orätt och vara ohörsam mot en överordnad, han må vara gud eller människa.”

Här tolkar jag det som att Sokrates talar om vikten av ödmjukhet. Att man aldrig riktigt kan besitta all kunskap. Ingen, inte ens vårt kollektiv i form av mänskligheten, besitter all kunskap. Historier som dödsriket eller helvetet inte går att bevisa, ingen har kunnat visa eller bevisa att detta är något som existerar. Historier som skrämmer upp människor att frukta döden.

Jag tolkar det att Sokrates menar att den plats man hamnar på efter döden inte är något som någon har vetskap om, och då ej heller bör frukta. Varför skall man frukta något man inte vet något om? Samtidigt understryker Sokrates att man måste vara rätt och hörsam mot överordnade människor eller gudar.

Jag tror Sokrates var kontroversiell med dessa tankar under sin tid. Då makten i hög grad styrdes genom religion eller folktro. Detta kan ytterligare understrykas med Sokrates död baserad på rättsprocess där han påståtts förnekat de gamla gudarna och förlett ungdomen. (s.43, Marc-Wogau.)

Jag vill understryka att detta handlar om döden i sig. Inte om olyckan eller hur döden inträffar. Hans uttalande om döden i sitt kontext finner jag intressant. Samtidigt som jag vet att fruktan i vissa fall är programmerat i oss för att vi skall vädja om och skydda våra liv. Att exempelvis inte äta ett giftigt bär av misstag. Att vi skall undvika miljöer som kan kosta oss för mycket och så vidare. I detta fallet kanske Sokrates menar att fruktan baserat på påhittade historier eller okunskap är tecken på allt annat än vishet. Det kanske är något vackert som döljer sig bakom ridån – det kan ingen veta – så varför frukta?