Fritiden börjar där arbetet upphör helt. Fritidens tid är en annan tid. Det nyliberala prestationsimperativet förvandlar tiden till arbetstid. Det totaliserar arbetstiden. Pausen är bara en fas i arbetstiden. På så vis tar vi med arbetet inte bara på semestern, utan också i sömnen. Det är därför som vi sover så dåligt idag. De utmattade prestationssubjekten somnar så som benet somnar. Också avkopplingen är så att säga bara ett modus av arbetet, eftersom den syftar till arbetskraftens regeneration. Återhämtningen är inte arbetets motsats, utan dess produkt. Inte heller den så kallade Slow Movement kan generera en annan tid. Den är också en konsekvens, en reaktion på den accelererande arbetstiden. Den gör bara arbetstiden långsammare, i stället för att förvandla den till en annan tid.

I dag är vi visserligen fria från industrialismens maskiner, som förslavade och exploaterade oss, men de digitala apparaterna skapar ett nytt tvång, ett nytt slaveri. De exploaterar oss ännu effektivare, eftersom de genom sin mobilitet förvandlar varje plats till arbetsplats och varje tid till arbetstid. Mobilernas frihet slår över i det fatala tvånget att arbeta överallt. I maskinåldern var arbetet avgränsat från icke-arbetet redan tack vare maskinernas immobilitet. Arbetsplatsen, som man särskilt måste bege sig till, var tydligt åtskild från ickearbetets rum. I dag är denna åtskillnad upphävd i många yrken. Den digitala apparaten gör själva arbetet mobilt. Var och en bär med sig arbetsplatsen som ett arbetsläger. På så vis kan vi inte längre undkomma arbetet.

Från smartphonarna, som lovar mer frihet, utgår ett fatalt tvång, nämligen tvånget till kommunikation. Numera har man ett nästan fanatiskt, tvångsmässigt förhållande till den digitala apparaten. Också här slår friheten över i tvång. De sociala nätverken förstärker detta tvång till kommunikation. I grunden följer det kapitalets logik. Mer kommunikation betyder mer kapital. Den accelererande cirkulationen av kommunikation och information leder till accelererande cirkulation av kapital.

Byung-Chul Han 2013