Ibland blir jag nostalgisk. Det kan triggas av olika saker – den här gången av att jag läste i en bok. Boken beskrev miljöer jag har vistats kring i Göteborg och runt angränsande områden som fick mig att tänka tillbaka på dessa platser. Dessa tider. Där jag har festat. Promenerat. Fikat. Sena nätter. Spännande upptäkter. Adrenalinkickar. Romanser. Känslan av ett visst klimat. En kvav dimma. En stark värmebölja. Barndom. Det finns många känslor som kan triggas.
Allt känns idag så fjärran. Så avlägset. Att man hade mer energi då, som man inte längre har. Varje gång jag tänker tillbaka är det ett längre avstånd dit. 5 år. 10 år. 15 år. Och den räckvidden avtar inte. Allt känns så glamoriserat. Så kul man hade. Så mycket man har upplevt, något man aldrig kommer uppleva igen. Så långt bort det är. Människorna man förmodligen aldrig mer kommer träffa. Vad har hänt med dem? Hur ser deras liv ut idag? Vilka var de?
Jag kollar igenom alla mina undansparade festivalarmband. Räknar dem. 13 stycken festivaler där jag bott på camping, i sol eller regn. Min första var 2005 i Emmaboda, då var jag 16 år – den jag var senast på var 2014 i Norge.
9 gånger på Dreamhack. Första gången var sommaren 2003, senaste var 2008. Minns särskilt en gång jag missat packa all sovutrustning. Sov rakt på betonggolvet i Elmias mässlokaler med blott min arm som kudde. Jag minns en gång jag åkte raka vägen från Hultsfredsfestivalen sliten till Dreamhack Summer. Det gjorde jag bara för en romans som väntade där. Trodde jag. Visade sig att mitt pojkhjärta blev krossat. Då var jag glad att jag hade några öl över från musikfestivalen.
Det finns mycket minnen här i livet. Frågar man mig är det också det som betyder mest. Ens upplevelser. Och jag tror de flesta är benägna om att hålla med om det. Så mycket positiva saker och negativa saker som har format den till den man är idag.
Jag är idag en helt annan person än den som levde för 10 år sedan. Många saker har ändrats men vissa är också desamma. Kanske nyfikenheten och fantasin. Mycket av omogenheten är borta och jag har blivit lugnare. Är inte lika stridslysten som förr.
Men åter till de här nostalgiska känslorna som kan kasta sig över en ibland likt ett finmaskigt nät. Mycket glamoriseras och man tänker att så mycket av det man minns var bättre förr, men vi har en förmåga att glömma det negativa som hänt. Som också är en del av historian. Jag kan ibland få en känsla av att någonting fattas, eller en stor saknad av det som var. Att nuet känns så grått och kallt från var dessa saker man en gång gjort var.
Det man måste komma ihåg är också att en gång var alla dessa saker nya och spännande. Det var outforskad mark. Idag förstår jag inte nöjet med att dricka alkohol längre jämfört med hur det var för 10 år sedan. Nu är det bara en irriterande del av kulturen som gör att man mister sitt fokus och blir tröttare. Effekten är borta. Magin är borta.
Jag vet inte om jag kom fram till något med denna texten. Det är svårt att försöka pricka rätt på exakt vad det är man tänker ibland. Det kan ibland vara så överväldigande tankar som jag inte riktigt har ord för att beskriva, eller kraft att greppa. Många bäckar små.