En sak är ju säker. Jag kan inte få nog av gjutning. Idag och de kommande veckorna kommer jag använda det här verktyget många gånger för att gjuta lampsocklar i betong. Det är som ett lock som formar till betongen i toppen av själva gjutningen. Och det är 20 kvar att göra, skall nog gå utan bekymmer detta.

Det var längesedan jag la in ett recept här. Men ibland händer det. Testade Kesoplättar idag och det var en perfekt frukost. Den går att fixa laktosfri och glutenfri utan problem.

• 2 ägg
• 1 burk keso (liten)
• 1 msk mjöl
• vaniljpulver
• salt (var sparsam)

Observera att jag varnar med saltet för att jag har en tendens att dra på lite för mycket.

Mixa ihop allt i en bunke, har du en stavmixer så mixa med denna. Det blir en ganska trög konstistens om du stavmixar, då kan du lätt forma dem i stekpanna. Stek i te.x. kokosfett eller smör.

Servera med blåbär och skivad banan. Frukosten är räddad.

Först måste själen vänjas att betrakta de sköna sysselsättningarna som goda människor gör – och sedan betrakta själen hos dem.

Men hur kan du se vilken skönhet en god själ äger? Gå tillbaka in i dig själv och se. Och om du ännu inte finner dig skön. Gör som en bildhuggare med en staty som skall bli skön. Han mejslar bort något där, slipar till något där, glättar en del och putsar en del tills han givit statyn ett vackert ansikte. Gör så också du: tag bort vad som är överflödigt, rätta till vad som är snett, rena vad som är dunkelt, gör det klart och upphör inte arbeta på din egen bildstod, tills dygdens gudomliga glans lyser för dig, och du får se självbehärskningens dygd trona på den heliga tronen.

…Har du blivit detta och kommit dit. Spänn synen och se! Ty endast ett sådant öga ser den stora skönheten. Men om man går till skådandet med ögat fördunklat av laster, orent, eller svagt, och på grund av vekhet ur stånd att se det helt klara, så ser man ingenting, även om en annan visar vad som där finns att se.

– Plotinos, Ur Nyplatonismen, ca 250 e.Kr.

“Ty att vara rädd för döden, mina herrar, är ingenting annat än att tro sig vara vis utan att vara det. Det är att tro sig veta det man ej vet. Ingen vet nämligen om ej döden är det högsta goda för människan, men de flesta fruktar den, som om de visste att det var det värsta onda. Och är ej just detta en sådan klandervärd okunnighet, att tro sig veta vad man ej vet? Jag skiljer mig härigenom från vanligt folk; och om jag är visare än någon annan på en enda punkt, så skulle det vara just detta, att då jag ej tror vet riktigt besked om förhållandena i dödsriket, tror jag ej heller att jag vet det. Men jag vet däremot att det är skadligt och skamligt att göra orätt och vara ohörsam mot en överordnad, han må vara gud eller människa.”

Här tolkar jag det som att Sokrates talar om vikten av ödmjukhet. Att man aldrig riktigt kan besitta all kunskap. Ingen, inte ens vårt kollektiv i form av mänskligheten, besitter all kunskap. Historier som dödsriket eller helvetet inte går att bevisa, ingen har kunnat visa eller bevisa att detta är något som existerar. Historier som skrämmer upp människor att frukta döden.

Jag tolkar det att Sokrates menar att den plats man hamnar på efter döden inte är något som någon har vetskap om, och då ej heller bör frukta. Varför skall man frukta något man inte vet något om? Samtidigt understryker Sokrates att man måste vara rätt och hörsam mot överordnade människor eller gudar.

Jag tror Sokrates var kontroversiell med dessa tankar under sin tid. Då makten i hög grad styrdes genom religion eller folktro. Detta kan ytterligare understrykas med Sokrates död baserad på rättsprocess där han påståtts förnekat de gamla gudarna och förlett ungdomen. (s.43, Marc-Wogau.)

Jag vill understryka att detta handlar om döden i sig. Inte om olyckan eller hur döden inträffar. Hans uttalande om döden i sitt kontext finner jag intressant. Samtidigt som jag vet att fruktan i vissa fall är programmerat i oss för att vi skall vädja om och skydda våra liv. Att exempelvis inte äta ett giftigt bär av misstag. Att vi skall undvika miljöer som kan kosta oss för mycket och så vidare. I detta fallet kanske Sokrates menar att fruktan baserat på påhittade historier eller okunskap är tecken på allt annat än vishet. Det kanske är något vackert som döljer sig bakom ridån – det kan ingen veta – så varför frukta?

Jag håller på att läsa en kurs i filosofi och har kommit över en gammal grekisk filosof vid namn Demokritos som levde under åren 450 f.Kr. Enligt dokument blev han 109 år gammal och är känd för att bland annat vara den första som talar om atomer – eller att allt i världen är uppbyggt av samma minsta beståndsdel. Men utöver detta fastnade jag för fragment ur hans filosofi jag finner intressanta:

• Rätt är att hindra den som gör orätt; i annat fall att inte delta i hans orätta gång.
• Antingen bör man vara god eller efterlikna den som är det goda.
• Varken i kroppen eller ägodelarna ligger människans lycka, utan i rättsinne och mångförstånd.
• Inte av fruktan, utan av plikt, skall man avhålla sig från att fela.
• Det är ett stort ting att i olyckan veta vad som är plikt.
• Den som förorättar är olyckligare än den som förorättas.
• Gott är inte att göra orätt, utan att inte ens vilja det.
• Mångförstånd, inte mångveteri, skall man odla.
• För alla människor är detsamma gott och sant; men angenämt är ett för en, ett för en annan.
• Starka begär till något för själen blind för allt annat.
• För de oförnuftiga är det bättre att styras än att styra.
• Fiende är inte den som gör orätt, utan den som vill orätt.
• Att ha en enda förståndig vän är bättre än att ha oförståndiga.
• Den är inte värd att leva som inte har enda trogen vän.
• I allting är måttan skön, men det kan jag inte säga om överdrift och otillräckligheter.
• I medgång är det lätt att finna en vän, i motgång är det svåraste av allt.
• Det gäller att välja icke varje lust utan lusten till det ädla.
• Om man överskrider rätta måttet kan det behagligaste bli det obehagligaste.
• Flera blir dugande av övning än av anlag.