Ho Chi Minh City, eller Saigon som det hette innan Nordvietnam vann kriget och döpte om staden efter sin ledare, är en stad full av rörelse. Och inte minst mopederna, i emfatisk bemärkelse.

Vi anlände till staden i en buss från Vung Tau. Det var en lyxbuss för att vara i Vietnam, med god komfort och bra luftkonditionering. Den hade plats för 6-7 resenärer i breda fåtöljer. Resan på 12 mil och ca 1,5-2 timmar kostade ungefär 55 kr.

Första reaktionen var att vi ville ut och utforska i staden. Det är mycket mer liv i staden med runt 8-9 miljoner invånare. Staden domineras av mopeder. Mopeder överallt. Familjer om 4 personer färdas på en scootermoped – precis de som vi har här hemma i Sverige. Folk fraktar varor på mopeder. Det verkar inte finnas något slut i kreativiteten här hos befolkningen, i vad man kan göra med en moped.

Det var väldigt varmt här. Luften var något torrare än i Singapore och värmen 3-5 grader varmare. Sista dagen vi var där visade väderprognosen 35 grader, vilket skulle vara bland de varmaste dagarna under året där. Det kändes också av, vi svettades mer än i Singapore. Men jag gillade det. Jag har lätt att anpassa mig efter klimat och föredrar mer ett fuktigt klimat framför ett torrt.

Jag fick med mig några skor hem. Det är mycket kopior som säljs i Vietnam – där de också har sina fabriker. Jag hittade två par sneakers som jag betalade mellan 180-320 kr för. Eftersom vi inte stannade där i så många dagar fanns det inte tid för att hitta bättre priser – vilket med största säkerhet hade gått att göra. Men tycker ändå det blev värt med en årsförbrukning av skor för den summan.

Maten var bra här också – precis som i Vung Tau. Vi åt bl.a. på ett ställe som hette Babas Kitchen. En välbesökt indisk restaurang som helt klart levererade.

Försäljarna var dock mer påstridiga i denna staden jämfört med Vung Tau. Jag hade inte haft möjlighet att lära mig några ord på vietnamesiska så jag antog att de blev extra påstridiga om man talade engelska. Hade man sagt ifrån på vietnamesiska hade de förmodligen gett upp direkt.

Det verkade vara många européer m.m. som backpackade i Vietnam. Reaktionen när man mötte dem var oftast att man inte låtsades om varandra. Européer som stöter på varandra vi helst inte veta av varandra.

Väl på väg hem åkte vi med en taxichaufför som sa att han var trött. Han menade att han brukade jobba 20-24 timmar per dygn. Han hade såklart en moped, en Honda. På instrumentpanelen hade han lagt sin telefon så den skymde hastighetsvisaren. På den spelade han något spel som han verkade vara beroende av. En ganska galen kombo. Men vi kom till flygplatsen helskinnade.

Min första tanke med Vung Tau i Vietnam var att det skulle vara mycket av en semesterort som var modern och lite i europeisk tappning – efter att han läst resensioner om detta på internet. Men jag hade fel, och blev inte heller besviken. Det var mycket mer annorlunda än jag hade tänkt. Speciellt i att se hur folk levde. Så ociviliserat. Men också i hur enkla medel folk kunde leva med.

Vi anlände till ett hotell som hette Petroleum Hotel. När jag bokade detta hade jag ingen aning om dess historia eller vad det var. Ett schyst hotell med fyra stjärnor och pool var min bild av det. Kanske antydde namnet på en rik mexikan som hade grundat detta också, men det var enbart spekulationer.